Hur psyket påverkar kosten

Nu är det tid att vara ärlig. Det känns lite läskigt att lämna ut sig så här och det är lite därför det dröjt innan detta inlägget. Jag ska försöka förklara hur jag har haft det sen den 25 februari.

Efter många om och men åkte vi in på förlossningen den 25 februari kl 18. Då fick jag medicin som skulle sätta igång alltihopa. Detta fick jag kontinuerligt under natten och fick därför väldigt lite sömn. Vid 9.30, fredagen den 26/2, tog de hål på hinnorna och värkarbetet startade. Det kändes efter ett tag som att något inte var rätt och det hjälpte inte längre med bara lustgas. Av för mig okänd anledning fick jag ingen mer smärtlindring och smärtorna var outhärdliga! Jag ska spara er detaljerna men när Lucas föddes 13.25 så såg rummet ut som något ur en slasher-film och lillen andades inte. I min dvala hör jag hur de skriker efter kristeamet till både mig och bebis. De får till slut stopp på min blödning och liv i Lucas.

Efter ett par timmar kom vi upp på avdelningen där de skickar hem min man…. Efter den förlossningen borde han fått vara kvar tycker jag, det kanske hade hjälpt. Vi fick åka hem på söndagen efter att läkaren gett grönt ljus. Lucas sov väldigt mycket första dygnet hemma och åt knappt något. På kvällen kände jag att det inte stod rätt till och jag är glad att jag lyssnade på min instinkt. Vi åkte in till Lund där det konstaterades att han hade feber. Vi blev inlagda direkt och de tog massor av prover, bland annat från ryggmärgsvätskan. Det tär otroligt att se sin stackars lille 4 dagar gamla bebis med massor av nålar och slangar i sig. Än en gång satt jag där ensam på sjukhuset med en nyfödd, allvarligt sjuk bebis och ingen sömn. Då han fått en infektion var vi isolerade och fick inte lämna rummet. Så, ingen att prata med, inte få vara hemma med resten av familjen och inga svar på om Lucas överhuvudtaget skulle överleva sin blodförgiftning. Jag var helt knäckt. Sakta men säkert började hans värden bli bättre och med sondmatning lyckades vi få i honom tillräckligt med mat.

När Lucas väl fick komma hem då var det dags för maken att börja på sitt nya jobb. Då var det upp till mig att se till att vardagen flöt på med skola/förskola och Lucas vardag. I normala fall hade det inte varit några problem men nu hade jag drabbats av psykisk ohälsa i form av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och kunde inte mer än se till att Lucas fick mat och ny blöja. Jag åt inte, sov inte trots att jag var helt utmattad och kunde inte ta hand om de andra heller. Jag fick till slut lov att ha barnen utökad tid inom barnomsorgen men då jag inte kunde känna någon känslomässig kontakt med Lucas blev jag sjukskriven så min man kunde vara hemma med oss i två veckor. Fram till sommarlovet gick jag till psykolog en gång i veckan för att jobba på anknytning till Lucas vilket vi till sist fick och nu har vi jättefin kontakt.

Tyvärr lider jag fortfarande av PTSD och ångest, till den milda grad att jag blir helt bortdomnad i kroppen, huvudet stänger ner och jag får panik. Det har varit oerhört tufft att vara ensam hemma med alla fyra barnen hela sommaren och min man har fått ta några hårda smällar när det varit som värst, då han fått vara hemma även om han behövts på jobbet.

Detta har ju såklart påverkat min kost. När jag varit trött och haft det jobbigt psykiskt då har all min energi gått till att barnen ska gå det dom behöver och jag kommit i andra hand. Jag har ätit det som funnits tillgängligt och som inte krävt tillagning. Inte sällan något sött för att få upp blodsockret. Nu håller jag på att kämpa mig tillbaka till normalt liv igen men har många och tunga dippar. Jag hoppas att ni har förståelse för att bloggen inte uppdateras så ofta och att det inte bara är LCHF på Instagram.

Kram

En högst personlig blogg från en 34- årig 4-barns mamma! Jag är inte utbildad kostrådgivare utan delar med mig av mina egna erfarenheter längs vägen.

3 kommentarer

Kommentera